Oktober 2026
I morse när jag gick min promenad till stranden
så låg havet nästan stilla framför mig
och jag tänkte
Tänk om det här är min sista sommar.
Jag kunde nästan se isen
som låg där i vintras
och snön som glittrade vitt.
Jag såg hur årstiderna
låg ovanpå varann
och kände hur snabbt
allting ändå försvann.
Vem hade trott då
att jag skulle kunna vara?
Men nu vet jag
att jag har varit här.
Och varje steg jag tog
blev som ett svar
på allt jag hunnit leva,
allt jag fortfarande har.
Jag vill vara tacksam
men är faktiskt också arg.
Livet är orättvist
för att jag är kvar.
Och kanske får båda känslorna ta plats.
Tacksam för livet
och förbannad på det svar det gav.
Nu finns sanden där på stranden
och snön är borta sen länge.
Och solen värmer samma mark
där vintern en gång låg så stark.
Jag är ett under
av tålamod.
Ibland undrar jag
om det finns en Gud.
Kanske finns han där
i allt jag ännu ser,
i havet, i värmen,
i tiden som ger.
Jag som inte brukade tro
har faktiskt känt
att det ger mig ro.
Och kanske är tron
inte mer än så,
en stilla plats
där hjärtat får förstå.
Jag går vidare på alla sätt,
försöker göra bokslut,
hitta rätt.
Men det är inte så jävla lätt.
Jag räknar dagar,
väger ord mot tid,
försöker förstå
vad som egentligen ger mig frid.
Väger tid mot ord.
Utan att jag märker det
snurrar våran jord.
Och medan jag ännu försöker förstå
hinner ännu en sommar
komma och gå.
Blir vintern lika kall som sist?
Tänker på allt jag har kvar
och på det som jag mist.
Kanske är det just det livet gör,
tar lite ifrån oss
men lämnar något större.
En början utan slut,
så ser jag varje dag.
När andra ser mig
ser de bara någon som verkar glad.
Men under ytan
bär jag mer än de ser.
Ett liv av frågor,
ändå vill jag mer.
Men jag vägrar ge upp,
vägrar låta annat styra mig.
Jag har inte levt färdigt.
Å nej.
Jag vet att jag har varit här.
Och kanske är det just därför
jag tar en dag till
och gör den till min.
Bara min,
bara min,
och alla andras
som vill vara med i den.
Om dikten: Att vara sjuk och att inte veta hur lång tid man har kvar. Om tacksamheten att få ha levt.
Men också om ilskan hur orättvist det är och hur förbannad man kan vara över det.
Leave a Reply