September 2026
Ensam är jag inte alltid stark,
men ensam är jag vacker.
I tystnaden hör jag vem jag är
utan att försvinna in i någon annan.
Där delar jag mitt inre rum
och där finns bara jag.
Och i det rummet får jag andas fritt
utan att någon annan behöver fylla tystnaden.
Och kanske var det jag själv
som till slut vågade släppa in mig.
Där andas jag,
letar aldrig efter det som inte finns.
Där räcker det jag har
och det jag saknar får vänta utanför.
Men så ibland så gråter jag,
jag är ju bara människa.
Och då får tårarna finnas där
utan att göra mig mindre hel.
I nästa stund så skrattar jag.
Och då vet jag att livet rör sig
även när jag står still.
Jag har så mycket som jag vill,
jag vill att världen ska få höra.
Bara inte allt.
Så låt några tankar få stanna hos mig
som små hemligheter jag inte behöver förklara.
Nästan oförklarligt långsamt
har något öppnat mig.
Vem kunde tro det.
Där hittade jag lusten, värmen,
jag tror jag gillar mig.
Och kanske är det just där
som ensamheten börjar kännas som kärlek.
Den vackraste av alla,
som inte kan delas,
i alla fall inte just där.
Och just därför får den stanna där,
hel och min,
utan att bli mindre för att ingen annan ser den.
Alltid jag,
ibland svag
men oftast starkare igen.
Och varje gång jag faller tillbaka
vet jag vägen hem till mig igen.
In och ändå längre in.
Där bor jag
och där ska jag stanna.
Om dikten: Den här dikten skrev jag när jag funderade mycket på hur det känns att hitta hem i sig själv.
Att kunna vara ensam utan att känna sig ensam och att faktiskt tycka om platsen man har inom sig.
Leave a Reply