Februari 1997
Jag är driven av en eld i mig,
torkar alla tårarna på kinden.
All kärlek jag känner för dig
vill få den försvinna med vinden.
Ett hjärta kan gå i tu,
men mitt är ett enda splitter.
Man kan inte förneka känslor
som så långt inne sitter.
Försöker förneka det
jag längst inne gömmer,
men man kan inte påverka
det man på nätterna drömmer.
Jag ska bara vara, är.
Jag ska bara vara här.
Vill inte känna, känner.
Vill inte sakna, saknar.
Jag önskar att du försvann ibland.
Jag önskar du inte fanns någon annanstans.
Vill inte drömma, drömmer.
Vill inte längta, längtar.
Jag ska bara vara, är.
Jag ska bara vara här.
Jag önskar att du vore här.
Jag vill ha dig så det gör ont.
Jag vill dela dina svåra stunder.
Men det enda som hittills hänt
är att jag vet att jag snart går under.
Kan du stava till kärlek?
Har du någonsin känt så här?
Förstå att vissa dagar vill man inte leva,
man bara överlever och är.
Jag vill smeka dig varm,
sova nära dig på natten.
Vill du ska klara dig utan mig,
så som man lever utan vatten.
Den dag jag kan ärligt säga
alla känslorna tagit slut,
ska jag se dig i dina ögon
och förklara hur jag kände för dig förut.
Ändå finns det en gnutta hopp,
att du någonting kanske känner,
att du älskar mig lite mer
än man älskar sina vänner.
Om dikten: Till R, som jag trodde mig vilja ha. Kärleken var väldigt kortvarig, men dikten har följt mig genom åren och jag har återvänt till den många gånger. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den. Den har också påmint mig om något viktigt när känslorna stormat senare i livet: Hallå, jag har faktiskt känt så här förut! Det som känns alldeles unikt just nu har jag kanske upplevt en gång tidigare.
Leave a Reply