Oktober 2026
Jag tror jag blir galen.
Telefonen ligger tyst igen
jag har redan kollat den fem gånger
och gör det säkert snart igen.
Lägger mig ner.
Ställer mig upp.
Går runt om mig själv.
Försöker få tiden att gå,
men varje minut känns som två.
Varje timme känns seriöst som en evighet.
Jag letar och letar fast jag egentligen vet
att svaret nog finns där nånstans,
men hjärnan vill ändå ha en chans.
Jag kan inte ens följa med mina egna tankar.
Tankarna springer åt tusen håll
och jag står mitt i allt utan kontroll.
Trodde vi kommit längre,
men just nu känns det som vi står på noll.
Och fast jag vet att vi inte står still
så känns det så när du inte skriver som jag vill.
Så jag går ut i köket,
tänker en kopp kaffe kan rädda min dag.
Tar första klunken och tänker: nu blir allt bra,
men kollar mobilen igen av gammal vana.
Dagen igår, dagen idag.
Den är ny.
Men kroppen minns gårdagen kvar
och väntar fortfarande på samma svar.
Jag vet att du älskar,
att du känner som jag.
Men vem är det du älskar
och vem är jag
för dig?
Kanske är jag den du saknar när kvällen blir sen,
kanske är jag bara den du tänker på ibland igen.
Men just nu, bara just nu,
så vet jag att jag måste släppa.
Måste lämna telefonen,
öppna dörren och gå ut.
Och låta världen ta mig en stund,
innan jag gör mig själv galen på nytt.
Så det gör jag.
Tro mig, jag lovar.
Jag är inte galen, bara kär,
och då kan man faktiskt få bli så här.
Och kanske är kärlek just så ibland,
lite för mycket hjärta
och lite för lite förstånd.
Utanför skiner solen.
Barn som skrattar.
Främlingar hand i hand.
Mitt i allt detta går jag där
och försöker minnas
att världen är större än det här.
Fast det är så svårt
när du är där
och jag är kär.
Så jag går ett varv till
och låter tiden gå,
för hjärtat vill stanna där
fast benen måste gå.
Jag tror att jag är lite galen.
Men kanske är galen bara ett annat ord
för att känna lite mer än man borde.
Jag som brukar vara jordad,
sansad, lugn,
har tappat kontrollen.
Och ändå står jag kvar i allt,
med hjärtat först
och förståndet på halt.
Känner att det blåser lite trots allt,
men i mitt hjärta är det varmt.
Och kanske är det just därför
jag vågar stanna kvar i det ändå.
Jag vet att denna gång
kommer jag inte att gå.
Om dikten: Med risk för att personen det handlar om läser det här, så handlar den om att
vänta på att någon man precis har träffat ska skriva tillbaka. Om att det känns bra och tryggt i grunden, men att osäkerheten ändå smyger sig på. Om att befinna så någonsans mellan dating och en relation.
Leave a Reply