September 2026
Jag hade allt
men ändå hade jag ingenting.
Ser mig omkring
men ingen ser mig.
Jag ropar utan ljud
och svaren dör
innan de når fram.
Allt jag vill ha
är en kram
eller tröstande ord.
Men orden fastnar
någonstans på vägen
och famnen jag längtar efter
finns aldrig just då.
Jag försöker prata,
försöker förklara,
men ni pratar bara om ert.
Jag hör orden
men känner mig ändå utanför,
som om min sorg
alltid kommer sist.
Ni säger att ni älskar mig,
att jag är viktig.
Varför känner jag då aldrig så?
Kanske för att kärleken finns i orden
men inte når fram
till platsen där jag behöver den.
Jag är som bland främlingar
fast ni känt mig hela livet.
Som om ni känner mitt namn
och mitt skratt
men aldrig riktigt platsen
där jag gömmer mig.
Även när jag förklarar,
även när ni försöker,
ni funkar aldrig för mig.
Som om vi talar samma språk
men ändå aldrig
menar samma sak.
Som om vi dansar samma dans
fast ni dansar i par
och jag för mig själv.
Och fast musiken är densamma
är det bara mina steg
som ekar.
Jag har till och med prövat
att ta steppskorna på.
Men hur högt jag än låter
är det ändå ingen
som följer rytmen med mig.
Igår skrek jag högt
och ni tittade på mig.
Sade:
nu får du ge dig.
Och jag svalde resten av orden
som om det var jag
som störde.
Som om det var jag
som inte hörde.
Är jag en egoist
när allt jag vill
är att någon stannar kvar en stund
och ser mig
innan jag måste be om det igen?
Ibland undrar jag
om det vore bättre
om livet tog slut.
Som om slutet vore enklare
än ännu en dag
där ingen riktigt når fram.
Jag vet ju egentligen
att inget mörker varar evigt,
att jag nog ska hitta fram.
Och någonstans långt där inne
finns fortfarande
en liten väg
som väntar på mig.
Men just nu,
just idag,
kan jag bara inte se det.
Frågar mig:
är botten nådd?
Och kanske är botten inte en plats
utan stunden
när man inte längre ser
någon väg upp.
Stunden där livets slut
känns som den enklaste vägen ut.
Som om jag inte vill försvinna,
bara slippa bära allt det här
en enda stund till.
Men kan inte svika
alla jag älskar.
Och framför allt
får jag inte svika mig själv.
Och där någonstans,
mitt i mörkret,
väljer jag ändå mig själv
en gång till.
Ännu en dag
läggs på en annan.
Ännu en,
och så en ny.
Och plötsligt märker jag
att tiden gått
fast jag trodde
jag stod still.
Fast jag inte tror det
har jag flyttat mig lite.
Inte uppåt,
men framför allt
inte längre ner.
Och kanske är det så
förändring ser ut ibland.
Inte som att resa sig,
bara som att sluta falla.
Sluta ramla.
Sluta kalla på
sånt som gör ont.
Och låta tystnaden
få vara tyst
utan att fylla den
med gamla sår.
Eller lägga på nya.
Bara försöka
att läka
och tro.
Och låta det lilla
som finns kvar
få vara nog
tills tron vågar växa igen.
Det är inte mycket,
inte stort,
men det är något.
Om dikten: När man mår dåligt och önskar att någon kunde förstå. Framför allt de som står en närmast. Om känslan av att de älskar en och att de finns där, men att man ändp kanske inte riktigt
kan nå fram. Om mörkret, tvivlet och frågan om det finns en mening – och om man någonsin hittar upp igen. Bottenlöst.
Leave a Reply