17 november 1997
Vi var två vackra fåglar
som höll varandra i hand.
Vi delade kärleken.
Två nervösa själar
som rest från land till land.
Vår kärlek, den var vacker,
stark men utan namn.
Vi levde i ett rus,
två båtar som stannat till i en hamn.
Ingen tror det jag vet,
för jag har upplevt det.
En kärlek som är alltför stor
kan dö av ensamhet.
Det jag bär är ditt barn,
ett bevis på att vår kärlek
var en hemlighet.
Du var rädd för att vara lycklig,
så du smet.
Vi drog från land till land
tills plånboken var tom.
Vi älskade på en bensinstation
någonstans mellan München och Rom.
Någonstans på Kreta ligger du nu,
solar och slöar.
Ångrar du dig ibland?
För det var där som allt tog slut
på en av Greklands vackra öar.
Om dikten: I min gamla diktbok från 1997 står bara ett enda ord som förklaring: ”Vilsen?” Vad jag tänkte och kände när jag skrev den minns jag inte riktigt längre. Men orden finns kvar, nästan trettio år senare.
Leave a Reply