12 oktober 2026
Jag går på rälsen där tågen slutat gå,
och undrar var den börjar, vart den leder då.
Snön ligger vit vid sidan av,
mina axlar är tunga av alla livets krav.
Vinden viskar om det som en gång var,
om alla drömmar som ännu finns kvar.
Jag ser små tussilago som tittar fram,
jag hör vinden som viskar någons namn.
Längs spåret står ett hus där ingen längre bor,
men i fönstret speglas himlen, så oändligt stor.
Det har börjat växa mossa på taket,
och brevlådans öppning har ramlat ner.
Jag undrar vem som bodde här en gång,
och om någon ännu minns deras sång.
Jag går vidare längs det förgångna tågets spår,
dras mot norr och undrar om det är där det står.
Där skymtar nya hus där åkern låg förut,
men rälsen fortsätter, som om den saknar slut.
Nu är det bara lera och sörja,
där några slutar ska andra börja.
Jag hör en fågel sjunga någonstans,
och känner solens värme ge mig ny balans.
Regnet har plötsligt slutat,
regnbågen tittar fram.
Det är väldigt vackert på något sätt,
så många fel och ändå lite rätt.
Det måste inte alltid bli sämre,
men det måste inte heller genast bli bra.
Jag går vidare, låter tiden ha sin gång,
och hör i fjärran en bortglömd sång.
Det var den som mamma sjöng när jag var liten.
Älskade mamma, nu är hon gammal och lite sliten.
Jag minns hennes röst,
hur trygg den fick mig att bli.
Önskar att jag kunde stanna tiden,
bara för en liten tid.
Men jag ilar vidare med raska steg,
har så mycket jag ska nå på min väg.
Rälsen slingrar sig bortom skog och äng,
och solen värmer marken där vintern nyss låg sträng.
Var finns alla barnen som lekte här förut?
Är det här den glömda tidens plats?
Kanske har de vuxit och lämnat allt bakom sig,
precis som jag en gång lämnade en del av mig.
Ibland önskar jag att jag kunde ta mig tillbaka,
till en tid när inga bekymmer fanns.
När den största oron var
att hinna hem innan det blev mörkt.
När världen var så liten
och ändå kändes stor,
och tryggheten fanns där hemma
hos mamma och pappa, där vi bor.
Den familj vi en gång var,
ja, det finns faktiskt inte så mycket kvar.
Men minnena lever i varje steg jag tar,
längs rälsen där spåren av vår barndom finns kvar.
Plötsligt tar järnvägen slut.
Jag stannar upp, ser mig omkring
och tittar upp.
Här slutar spåret, men inte min färd,
för framför mig väntar en helt annan värld.
Jag står stilla, men så tar jag sats,
hoppar och hittar en helt ny plats.
Bakom mig vilar allt som en gång var,
framför mig väntar dagar jag ännu har.
Det är så mycket jag inte vet,
men jag är klokare ändå.
Och jag tror att jag har det bättre nu
än den gången när vi var små.
Jag vänder mig om och ser hur långt jag gått,
och tänker på allt jag förlorat och fått.
Tittar ner i min medhavda korg.
Så mycket kärlek och en hel del sorg.
Jag bär den med mig vart än vägen går,
med allt som har läkt
och allt som lämnat sår.
Fotspår.
Om dikten: Jag gick på en räls, med någon jag tycker om en räls där tågen slutat gå. Brevid låg en djurkyrkogård, vi försökte hitta en gammal stig som inte fanns längre men hade funnits där en annan gång när han gått där. Det regnade lite men så kom solen och regnbågen. Det skapade senare denna dikt och sång.
Leave a Reply