Dikten till flaskan
4 januari 2020
Du är som en stalker
som smyger sig på
Ofta har du stått där vid dörren
och bara bankat på
Ibland blev vi vänner
fast du bara smög dig in
Oftast blev jag bara arg
när du stannade fast jag skrek: försvinn
Ibland någon timme
ibland i flera dagar
Du var som en jägare
som aldrig slutar jaga
Du fångar ditt byte
du håller det fast
Du hånskrattar och säger
du får stå ditt kast
För du släppte in mig
i ditt eget hus
Det var jag som önskade
att leva i ditt rus
Men när jag ser mig i spegeln
ser jag att du är jag
du är som min mörka sida
den del av mig som är svag
Du finns överallt
fast jag försöker gömma mig
I Kvickly, på tanken
på jobbet, på banken
Hur fan slipper jag dig?
Nu vet jag bättre
nu när tiden fått stå still
Hur gärna jag än önskar
så vill du mig bara illa
Så du får tillhöra det förflutna
för jag vet vad jag behöver
I min värld finns ingen plats för dig
så fatta – vi är över
Nästa gång du står där
vid min dörr och bara bankar
ska jag komma ihåg
alla dessa tankar
På hur lilla jag
har funnit kärlek och ro
Jag är ledsen, min vän
men här kan du inte bo
Tyvärr kan vi inte säga adjö
Vi kan inte ses en sista gång
För jag vet att om det sker
blir vägen tillbaka för lång
Så jag besökte din grav igår
tror bara jag ville se hur du mår
Fast du är död
kan jag nästan se hur du ler
Du väntar på att återuppstå
och leta efter fler
Efter dem som tror
att de bara vill ha mer
Men inte mig
Inte igen
Du får banka på min dörr
men jag släpper aldrig in dig igen
Om dikten: När jag gick i terapi för min alkoholism fick vi som uppgift att skriva ett avskedsbrev till flaskan. Jag valde att skriva en dikt. Den har betytt mycket för mig. Jag läser den ibland för att konstatera att jag aldrig ska tillbaka till dit. Så tänker jag ofta på Sinnesrobönen: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, förstånd att inse skillnaden. Skönt att vara fri från detta!
Leave a Reply