Oktober 2026
Min dag är slut.
Jag är helt slut.
Har kommit hem.
När jag stänger dörren
så är det som en storm
som pressar den in
med all sin kraft.
Och jag håller emot
så gott jag kan,
men känner hur den letar
efter en väg in.
Önskar alla tankarna
bara försvann.
Tänker på vilken dag
jag haft.
Och mitt i allt
som faktiskt blev gjort
är det ändå oron
som tar mest plats.
Jag var så rädd
att möta dagen.
Var rädd för svaren
jag skulle få.
Kanske var det inte
svaren i sig,
utan allt jag hann föreställa mig
innan de kom.
Det var bara om och om och om
igen och sen.
Och varje varv
gjorde rädslan större,
fast inget egentligen
hade hänt ännu.
Nu står jag här i hallen,
med en dörr som inte vill stängas.
Jag ramlar nästan.
Stormen följer efter mig in,
som om den vägrar
låta mig landa.
Men är lite stolt ändå,
att jag mötte dagen
som den var.
Och svaren blev aldrig
större än livet.
Det var rädslan
som hade gjort dem till det.
Frågorna blev allra störst
och mitt bankande hjärta,
som om alla kunde höra.
Kanske hördes det
bara för mig,
medan resten av världen
fortsatte som vanligt.
Varför? frågar jag mig.
Därför, svarar min spegel.
Och kanske är det just där
jag ser
att svaret alltid bott närmare
än jag trott.
Allt detta
som suger min energi —
varför låter jag det göra det?
Och kanske är det just där
jag måste börja.
Inte med världen,
utan med vad jag låter
stanna kvar i mig.
Man har faktiskt ett val.
Och det här valet
är bara mitt.
Och kanske är friheten just där,
i att välja vad som får
följa med mig hem.
Att följa med stormen
eller att stå emot
och känna alla vindar.
Att låta den föra mig
vart den vill,
eller stå kvar
och känna varje vind
utan att gå sönder.
Jag hade ett val.
Jag tog det
och gjorde det till mitt.
Ångrar ingenting.
Visst kan saker
göras annorlunda,
men jag tog ett val
och jobbade på det.
Och kanske är det
det som gör mig fri,
att stå för det jag valde
och ändå kunna växa däri.
Låt energin bli något bra.
Något som gör mig stark,
inte svag.
Låt det brinna
utan att bränna ner mig.
Låt kraften bära,
inte tära.
Jag ska försöka
att minnas detta.
Ta med det in
i nästa svåra.
Jag vet ju
att det kommer.
Men allt får en ände
till sist.
Och kanske blir nästa gång
lite mindre svår.
För allt får en ände
till sist,
också det som gör ont.
Jag har gett och gett,
men jag har också fått
något med mig.
Något som stannat kvar
när allt annat gått förbi.
Något som blivit mitt
och gjort mig mer fri.
Jag tittar på dörren,
knuffar till den.
Och den här gången
går den igen.
Och sen.
Om dikten: Jag hade ett samtal med någon som står mig nära om hur man väljer vem och vad man vill ha i sitt liv. Hur man tillåter sig själv att gå runt och framförallt vara rädd för att möte sina egna räddslor. Oftast väljer man att låta bli. Men när man ändå väljer det så är det skönt och man blir rätt fri.
Leave a Reply