17 februari 2007
Jag kan se dig fast du inte finns nära.
Jag kan höra dig, det är mer än jag kan bära.
Du var min en stund,
jag var lycklig en natt.
Nu är du hennes igen,
hon är din dyrbara skatt.
Att se dig gör så ont
och jag måste se dig varje dag.
Hela tiden önskade jag
att hon vore jag.
Leker du bara med mig
när du flirtar och ler?
Värmer det ditt ego
när jag lägger mig?
När jag tigger om mer.
Du kunde vara min kärlek,
jag var bara en lek.
Du hade aldrig något,
så jag kan inte ens kalla det svek.
Jag blundar, ber,
plötsligt står du bara där.
Du säger ta mig hårt,
nu och här.
I nästa sekund är du långt, långt borta.
Det är allt jag kan få,
små sekunder korta.
Fast du sårar är det om dig jag drömmer.
Du är min hemlighet
som jag för alltid gömmer.
Du vänder dig om,
vinkar, viskar förlåt.
Kvar i sanden står jag,
torkar sakta min gråt.
Om jag inte skyller mig själv,
vem ska jag då skylla på?
Önskar du vore här
fast du sårat mig så.
Om dikten: En dikt om en kärlek som man försöker glömma, men som ändå lever kvar någonstans inom en. Jag skrev den när jag tänkte tillbaka på känslor jag en gång upplevt, inte på det liv jag levde just då. Ibland stannar gamla känslor kvar som minnen, även när man är lycklig i nuet.
Leave a Reply