Words by Lina

Oktober 2026

I morse när jag gick min promenad till stranden
så låg havet nästan stilla framför mig
och jag tänkte

Tänk om det här är min sista sommar. 

Jag kunde nästan se isen 
som låg där i vintras 
och snön som glittrade vitt. 

Jag såg hur årstiderna 
låg ovanpå varann 
och kände hur snabbt 
allting ändå försvann. 

Vem hade trott då 
att jag skulle kunna vara? 

Men nu vet jag 
att jag har varit här. 

Och varje steg jag tog 
blev som ett svar 
på allt jag hunnit leva, 
allt jag fortfarande har. 

Jag vill vara tacksam 
men är faktiskt också arg. 

Livet är orättvist 
för att jag är kvar. 

Och kanske får båda känslorna ta plats. 
Tacksam för livet 
och förbannad på det svar det gav. 

Nu finns sanden där på stranden 
och snön är borta sen länge. 

Och solen värmer samma mark 
där vintern en gång låg så stark. 

Jag är ett under 
av tålamod. 

Ibland undrar jag 
om det finns en Gud. 

Kanske finns han där 
i allt jag ännu ser, 
i havet, i värmen, 
i tiden som ger. 

Jag som inte brukade tro 
har faktiskt känt 
att det ger mig ro. 

Och kanske är tron 
inte mer än så, 
en stilla plats 
där hjärtat får förstå. 

Jag går vidare på alla sätt, 
försöker göra bokslut, 
hitta rätt. 

Men det är inte så jävla lätt. 

Jag räknar dagar, 
väger ord mot tid, 
försöker förstå 
vad som egentligen ger mig frid. 

Väger tid mot ord. 

Utan att jag märker det 
snurrar våran jord. 

Och medan jag ännu försöker förstå 
hinner ännu en sommar 
komma och gå. 

Blir vintern lika kall som sist? 

Tänker på allt jag har kvar 
och på det som jag mist. 

Kanske är det just det livet gör, 
tar lite ifrån oss 
men lämnar något större. 

En början utan slut, 
så ser jag varje dag. 

När andra ser mig 
ser de bara någon som verkar glad. 

Men under ytan 
bär jag mer än de ser. 

Ett liv av frågor, 
ändå vill jag mer. 

Men jag vägrar ge upp, 
vägrar låta annat styra mig. 

Jag har inte levt färdigt. 

Å nej. 

Jag vet att jag har varit här. 

Och kanske är det just därför 
jag tar en dag till 
och gör den till min. 

Bara min,
bara min,
och alla andras
som vill vara med i den.

Lyssna på låten 🎵

Om dikten: Att vara sjuk och att inte veta hur lång tid man har kvar. Om tacksamheten att få ha levt.
Men också om ilskan hur orättvist det är och hur förbannad man kan vara över det.

20 oktober 2026

När jag blundar kan jag känna dig
Fast du inte är här
Jag kan se hur dina ögon längtar efter mig
Fast du inte vet när

Solen värmer mig
Där jag ligger på stranden
Med solcremen smeker jag
Med ena handen

Öppnar ögonen
Och ser
Människor som skrattar och ler
Jag sluter dem igen
Drömmer om sen
För mina fingrar längs mina läppar
Fuktar
Hör vågornas sus
Känner ett inre brus

Vänder mig på rygg
För handen längs mina ben
Dina händer
Mina tår
Din hud så varm och len
Jag kan märka värmen i mina bröst
Jag kan höra suckandet från din röst
Du är långt borta
Ändå kan jag märka dig
Helt inne i mig

Det växer
Det varma
Det mjuka
Stranden under mina axlar
Strävt men ändå skönt
Mina ben glider isär
Jag kan nästan känna dig där
Mitt mjuka
Möter ditt
Hårda

När blir nästa gång
All längtan är för lång
Oändlig
Vill mötas i en explosion
Två kroppar
Smälter
Till ett
Fyra ben blir till två

Jag sträcker ut handen
För att nå
Din nästa kyss
Den var alldeles nyss
Ta mig dit
Igen ikväll
Till begärets rand
Där på min öde strand
Där människor försvinner
Där vattnet rinner
Där jag ber
Om mer

Ta mig
Dit

Lyssna på sången här 🎵

Lyssna på den engelska versionen 🎵

Om dikten: Den här dikten föddes en varm dag på stranden på Gran Canaria. Jag låg i solen, blundade och lät tankarna vandra till någon som inte var där. Om hur fantasin kan sudda ut avstånd och hur längtan ibland kan kännas nästan lika verklig som själva mötet. Och om allt det där som händer när man blundar och låter tankarna få sitt eget liv.