Jag är Lina bor i Danmark men kommer från Stockholm. Har bott här sedan 2001. Jag tycker om att skriva och läsa har alltid gjort. Älskar att tänka, analysera och få ut alla mina tankar i något som jag sedan kan gå tillbaka till och titta på.
Följ Words by Lina
Få nya dikter, sånger och tankar direkt i din mejl ❤️
Vi var två vackra fåglar som höll varandra i hand. Vi delade kärleken.
Två nervösa själar som rest från land till land. Vår kärlek, den var vacker, stark men utan namn.
Vi levde i ett rus, två båtar som stannat till i en hamn. Ingen tror det jag vet, för jag har upplevt det.
En kärlek som är alltför stor kan dö av ensamhet. Det jag bär är ditt barn, ett bevis på att vår kärlek var en hemlighet.
Du var rädd för att vara lycklig, så du smet.
Vi drog från land till land tills plånboken var tom. Vi älskade på en bensinstation någonstans mellan München och Rom.
Någonstans på Kreta ligger du nu, solar och slöar. Ångrar du dig ibland? För det var där som allt tog slut på en av Greklands vackra öar.
Om dikten: I min gamla diktbok från 1997 står bara ett enda ord som förklaring: ”Vilsen?” Vad jag tänkte och kände när jag skrev den minns jag inte riktigt längre. Men orden finns kvar, nästan trettio år senare.
Om dikten: En helt knäpp dikt om hur saker inte är som man tror och ingenting är som det ska vara. Den bara kom ur en massa känslor och blev till en väldigt rolig och bra sång som är bättre än dikten.
Om dikten: Jag hade ett samtal med någon som står mig nära om hur man väljer vem och vad man vill ha i sitt liv. Hur man tillåter sig själv att gå runt och framförallt vara rädd för att möte sina egna räddslor. Oftast väljer man att låta bli. Men när man ändå väljer det så är det skönt och man blir rätt fri.
Jag trodde att jag gillade hösten men nu när det kommer är det bara mörkt och kallt. Allt det vackra röda, löven som faller. Det hjälper inte mig. Jag vaknar, det är mörkt, gör min vardag innanför, kommer hem, det är mörkt.
Jag vill ha ljuset tillbaka. Vill känna det varma, sköna igen. Löven faller, skogen öppnar sig igen. Men jag känns trist.
Det blir kallare i mig. Minns våren, alla knopparna, lyckan som spreds. Hur ska jag hitta den?
Hur ska jag ta in det röda, göra om det till något varmt? Jag vill ha så mycket på en och samma gång.
Men all den vandring hjälper inte mig. Dagen är kort. Igår var den lång.
Om dikten: Den här texten kom bara till mig. Den handlar om längtan efter ljuset och värmen när hösten blir mörk och kall. Om hur lätt det är att minnas sommaren och allt det ljusa, och önska att man kunde få det tillbaka.
Om dikten: Till R, som jag trodde mig vilja ha. Kärleken var väldigt kortvarig, men dikten har följt mig genom åren och jag har återvänt till den många gånger. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den. Den har också påmint mig om något viktigt när känslorna stormat senare i livet: Hallå, jag har faktiskt känt så här förut! Det som känns alldeles unikt just nu har jag kanske upplevt en gång tidigare.
Om dikten: När man mår dåligt och önskar att någon kunde förstå. Framför allt de som står en närmast. Om känslan av att de älskar en och att de finns där, men att man ändp kanske inte riktigt kan nå fram. Om mörkret, tvivlet och frågan om det finns en mening – och om man någonsin hittar upp igen. Bottenlöst.
Jag tror jag blir galen. Telefonen ligger tyst igen jag har redan kollat den fem gånger och gör det säkert snart igen.
Lägger mig ner. Ställer mig upp. Går runt om mig själv.
Försöker få tiden att gå, men varje minut känns som två.
Varje timme känns seriöst som en evighet. Jag letar och letar fast jag egentligen vet att svaret nog finns där nånstans, men hjärnan vill ändå ha en chans.
Jag kan inte ens följa med mina egna tankar. Tankarna springer åt tusen håll och jag står mitt i allt utan kontroll.
Trodde vi kommit längre, men just nu känns det som vi står på noll. Och fast jag vet att vi inte står still så känns det så när du inte skriver som jag vill.
Så jag går ut i köket, tänker en kopp kaffe kan rädda min dag. Tar första klunken och tänker: nu blir allt bra, men kollar mobilen igen av gammal vana.
Dagen igår, dagen idag. Den är ny. Men kroppen minns gårdagen kvar och väntar fortfarande på samma svar.
Jag vet att du älskar, att du känner som jag. Men vem är det du älskar och vem är jag för dig?
Kanske är jag den du saknar när kvällen blir sen, kanske är jag bara den du tänker på ibland igen.
Men just nu, bara just nu, så vet jag att jag måste släppa. Måste lämna telefonen, öppna dörren och gå ut.
Och låta världen ta mig en stund, innan jag gör mig själv galen på nytt.
Så det gör jag. Tro mig, jag lovar. Jag är inte galen, bara kär, och då kan man faktiskt få bli så här.
Och kanske är kärlek just så ibland, lite för mycket hjärta och lite för lite förstånd.
Utanför skiner solen. Barn som skrattar. Främlingar hand i hand.
Mitt i allt detta går jag där och försöker minnas att världen är större än det här.
Fast det är så svårt när du är där och jag är kär.
Så jag går ett varv till och låter tiden gå, för hjärtat vill stanna där fast benen måste gå.
Jag tror att jag är lite galen. Men kanske är galen bara ett annat ord för att känna lite mer än man borde.
Jag som brukar vara jordad, sansad, lugn, har tappat kontrollen.
Och ändå står jag kvar i allt, med hjärtat först och förståndet på halt.
Känner att det blåser lite trots allt, men i mitt hjärta är det varmt.
Och kanske är det just därför jag vågar stanna kvar i det ändå.
Om dikten: Med risk för att personen det handlar om läser det här, så handlar den om att vänta på att någon man precis har träffat ska skriva tillbaka. Om att det känns bra och tryggt i grunden, men att osäkerheten ändå smyger sig på. Om att befinna så någonsans mellan dating och en relation.
Ensam är jag inte alltid stark, men ensam är jag vacker. I tystnaden hör jag vem jag är utan att försvinna in i någon annan.
Där delar jag mitt inre rum och där finns bara jag. Och i det rummet får jag andas fritt utan att någon annan behöver fylla tystnaden.
Och kanske var det jag själv som till slut vågade släppa in mig.
Där andas jag, letar aldrig efter det som inte finns. Där räcker det jag har och det jag saknar får vänta utanför.
Men så ibland så gråter jag, jag är ju bara människa. Och då får tårarna finnas där utan att göra mig mindre hel. I nästa stund så skrattar jag. Och då vet jag att livet rör sig även när jag står still.
Jag har så mycket som jag vill, jag vill att världen ska få höra. Bara inte allt.
Så låt några tankar få stanna hos mig som små hemligheter jag inte behöver förklara. Nästan oförklarligt långsamt har något öppnat mig. Vem kunde tro det.
Där hittade jag lusten, värmen, jag tror jag gillar mig. Och kanske är det just där som ensamheten börjar kännas som kärlek.
Den vackraste av alla, som inte kan delas, i alla fall inte just där.
Och just därför får den stanna där, hel och min, utan att bli mindre för att ingen annan ser den.
Alltid jag, ibland svag men oftast starkare igen.
Och varje gång jag faller tillbaka vet jag vägen hem till mig igen.
In och ändå längre in. Där bor jag och där ska jag stanna.
Om dikten: Den här dikten skrev jag när jag funderade mycket på hur det känns att hitta hem i sig själv. Att kunna vara ensam utan att känna sig ensam och att faktiskt tycka om platsen man har inom sig.
Du och jag, vi hade allt Vi var allt, trodde jag, trodde du Men så hände något Jag vet fortfarande inte vad Jag letar efter svar Men du är tyst Allt är tomt Allt står still
Och nästan alltid är jag lycklig Nästan alltid går det bra Men så kommer de där dagarna När allting drar mig tillbaka
Varför blev det så här? Varför blev det inte som vi trodde? Som du sa, som vi sa Var är du? Och var fan är jag? Vad hände med allt vi hade? Hur kunde allting bli så fel? Jag letar efter svar Men du ger mig ingenting
Jag söker med varje liten del av mig I kroppen, i minnet, i allt som finns kvar Jag längtar tillbaka Fast jag vet att jag inte borde Du tog och du tog Och du gav för en stund Sedan lämnade du tystnaden Kvar hos mig
Varför blev det så här? Varför blev det inte som vi trodde? Som du sa, som vi sa Var är du? Och var fan är jag? Vad hände med allt vi hade? Hur kunde allting bli så fel? Jag letar efter svar Men du ger mig ingenting
Men nu har jag bestämt mig Jag måste säga stopp Jag kan inte stå kvar här Och vänta på ett svar Som aldrig kommer Du gav inga svar Du gav ingenting Absolut ingenting
Varför blev det så här? Kanske får jag aldrig veta Var är du? Och var är jag? Jag står fortfarande kvar Med ett hjärta som gör ont Men den här gången Går jag ändå
