April 1996
Du tände ett ljus,
en låga nu brinner,
en saga så sann
att den aldrig försvinner.
Jag känner vår kärlek,
den darrar är stark.
Om du är min himmel
är jag då din mark.
Vi älskar, vi andas,
du leder mig rätt.
Om för mycket är nog
vill jag aldrig bli mätt.
Om dikten: En liten kärleksförklaring till en man som en gång kallade mig Smulan. En påminnelse om hur stark och självklar kärleken kan kännas när man är förälskad. Oj, vad länge sedan det är nu! ❤️
Oktober 2026
Fram och tillbaka, samma spår,
ett bestämt mål, samma väg vi går.
Havet letar sig runt omkring,
blir till allt och ingenting.
Vågorna bär oss utan svar,
framåt en stund, men ändå kvar.
Jag åker nästan varje vecka,
vissa ser jag ofta,
andra bara ibland.
Några har blivit en del av min väg,
andra försvinner
innan jag lärt mig deras steg.
Några skrattar, pratar och ler.
Andra stirrar ut genom fönstret
men ser inte det jag ser.
Några färdas genom stunden,
andra genom sitt eget brus.
Jag följer ljuset över vattnet,
de följer kanske bara sitt hus.
Jag betraktar,
jag iakttar,
tror att jag genom att titta
ska hitta deras svar.
Men kanske finns svaren
inte i deras ansikten,
bara i resan
de tar med sig tillbaka.
Eller kanske finns de
någon helt annanstans,
en plats jag inte kan nå.
Kanske finns de bakom horisontens rand,
på en plats jag aldrig når,
hur nära än motorn går.
Fram och tillbaka, samma spår,
ett bestämt mål,
några springer, andra går.
Och när dörrarna öppnas igen
är någon redan på väg bort,
någon annan på väg hem.
Några tar turen tillbaka,
men ingen hoppar över bord.
Några väljer samma väg igen,
som om svaret väntar
på andra sidan sen.
Jag går också av.
Blev lite klokare
men fick inga svar.
Så lämnar jag däcket
med frågorna kvar,
lite mer vaken
men fortfarande utan svar.
Fram och tillbaka,
aldrig tom.
Nu står jag på kajen
och vänder mig om.
Lyssna på den engelska versionen 🎵
Om dikten: Efter många resor med Öresundsfärjan mellan Helsingør och Helsingborg började jag fundera över alla människor som färdas fram och tillbaka över sundet. Några känner jag igen, andra ser jag bara en gång. Ibland utbyter vi några ord, ibland betraktar jag dem bara på avstånd.
Vi delar samma båt och samma överfart, men alla bär på sin egen historia, sina tankar och ett mål med resan. Någon är på väg hem, någon annan på väg bort. Och medan färjan fortsätter sin eviga resa fram och tillbaka, kommer och går människorna med sina egna liv.
Jag undrar ibland vilka de är, vart de ska och vad de bär med sig. Men oftast kliver jag av med fler frågor än svar.
April 2022
Jag sitter här vid havet, tittar ut
och undrar över livet som har tagit slut
Undrar hur jag nånsin ska förlåta
Önskar att jag kunde
för jag vill så gärna gråta
Ska jag nånsin kunna älska
älska någon igen?
När du har gått ifrån mig
du som var min bästa vän
Vi lovade varandra
att dela våra öden
Men du har gått ifrån mig
och det gjorde du med döden
Jag sitter här vid havet
och undrar över livet som tog slut
Ska jag nånsin kunna förlåta?
Ditt val kommer alltid
förbli min gåta
Jag vet jag borde lyssna
på min familj och mina vänner
Men jag kan inte hjälpa
hur jag innerst inne känner
De begraver dig imorgon
men jag vill inte vara med
De säger att jag kommer ångra mig
om jag inte sitter där bredvid
Jag sitter här vid havet
och undrar över livet som tog slut
Vi var alldeles för unga
och du valde livet bort
Jag trodde du var lycklig
men du var här alltför kort
Solen färgar havet
horisonten röd
Som förr sitter vi här nära
men nu så är du död
Ska jag nånsin kunna känna?
Våga älska igen?
Nu när jag har mist dig
du, min allra bästa vän
Även om jag skrattar
även om jag hatar
att du gjort så här mot mig
vet jag att jag alltid,
alltid kommer sakna dig
Jag sitter här vid havet
och tittar ut
och försöker förstå
hur något så älskat
kunde ta slut
Om dikten: Jag skrev den under en period då någon jag älskade gick igenom något väldigt svårt. Jag var ledsen, rädd och hade svårt att förstå hur livet kunde kännas så hopplöst för en annan människa. Jag började fundera på hur det skulle kännas att förlora sin livskamrat på det sättet. Att stå kvar med kärleken, sorgen, ilskan och alla frågor som kanske aldrig får några svar. Berättelsen är inte självupplevd, men känslorna bakom den är verkliga. Nu har dikten också blivit en sång som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Musiken har lyckats fånga den djupa smärtan och förtvivlan på ett sätt som berör mig varje gång jag lyssnar. ❤️
Oktober 1999
Jag vandrar längs kärlekens stig.
Ni säger sånt jag inte vill höra,
viskar i mitt öra
sånt jag visste förut,
sitter vid mitt fönster, tittar ut.
En trappa ner sitter du,
klinkar på gitarren.
Men jag vet en hemlighet,
och den är gratis.
Ja gratis, ja alltid genom gratis.
Det bästa i livet är gratis.
De säger att inget är gratis.
Din hand i min, min hand i din,
min kärlek till dig den är gratis.
Du lägger din heta hand mot min panna.
Jag viskar sexigt: Å snälla stanna.
Du säger jag har fel men jag vet jag har rätt
på alla sätt.
För det är gratis.
Ja gratis, ja alltid genom gratis.
Det bästa i livet är gratis.
De säger att inget är gratis.
Din hand i min, min hand i din,
min kärlek till dig den är gratis.
Hur fel kan en människa ha?
Jag vet att den kyss du gav mig nyss var gratis.
Du säger du får ändå betala,
men det enda som kan kosta är min ärlighet.
Mitt hjärta i bitar,
några smällar och några små nitar.
Men till slut en vacker dag
vaknar du upp och inser
det är jag som kan ge dig det ditt hjärta behöver.
Alla de andra får stå över.
När du en dag framför prästen svarar ja,
man, Volvo, villa och barn,
om jag är din kärlek,
är du då mitt garn
som är gratis.
För det är gratis, ja gratis,
ja alltid genom gratis.
Det bästa i livet är gratis.
De säger att inget är gratis.
Din hand i min, min hand i din,
min kärlek till dig den är gratis.
Jag lindar dig som en tråd runt mitt finger.
Lyssnar på telefonen som bara ringer.
Jag vet det är du.
Jag vet du har rätt för det har tagit slut.
Det gjorde så ont.
Kostade för mycket i mitt tycke.
Inser hur rätt ni hade och jag hade fel.
För det var inte pengar det handlade om
och det var inte gratis.
Det bästa i livet är inte gratis.
Min hand i din,
din hand i någon annans.
Det går ett par år så plötsligt jag får en känsla i mig.
Den kommer tillbaka och jag får smaka på kärlekens sötma.
Helt plötsligt jag vet.
Jag bara är helt förtrollande underbart kär
och det är gratis.
Det bästa i livet är gratis.
De säger att inget är gratis.
Din hand i min, min hand i din.
Men kärlek till dig, den är gratis.
Om dikten: Allt började med att jag satt i bilen och trallade ”Det bästa i livet är gratis”. Då sa Tim, som satt bredvid mig: ”Det är säkert kärlek.” Och så föddes den här dikten. En lekfull berättelse om förälskelse, svek och nya chanser. Om hur kärleken kan kännas helt gratis när den kommer, men kosta oerhört mycket när den försvinner. Och om att trots allt våga tro på kärleken igen. Nu, 27 år senare, har dikten också fått nytt liv som sång.
Augusti 1997
Dörrvrede, fruktansvärt raseri,
som en isbit fast inuti,
tidlös ilska orkan.
hon orkar, hon är van.
Känner ilskan komma smygande,
hör en stol som kommer flygande.
Med helvetes fart
går dörren igen,
sitter i farstun
gråter som bara den.
Livsglädjen, den du tog,
kom tillbaks
den dag du drog.
Om dikten: Jag skrev den under en period i mitt liv då jag bar på mycket ilska. Dikten är inte självupplevd, men känslorna bakom den var verkliga. En berättelse om hur vrede och rädsla kan förstöra tillvaron, men också om lättnaden och friheten när det som tynger en försvinner och livsglädjen får komma tillbaka.
16 maj 1999
Tänk om lilla jag
kunde få vakna upp en dag
och känna mig accepterad,
Höra någon säga kom,
känna folk som tycker om,
slippa ta emot alla era hot
om att såna som jag borde dö.
Men i er vackra värld
finns inte plats för en sån som jag.
En dag ska jag få ge igen.
Jag ska bli djävulens bästa vän,
tänker jag och ler,
men inser i samma stund
att då är jag inte bättre än er.
Om dikten: Jag skrev den efter att ha läst en artikel om mobbning. Jag började fundera på hur det måste kännas att bli så illa behandlad att man inte längre känner att man hör till. Om ensamheten, ilskan och längtan efter att bli accepterad. Men också om att inte låta andras grymhet göra en själv grym.
17 februari 2007
Jag kan se dig fast du inte finns nära.
Jag kan höra dig, det är mer än jag kan bära.
Du var min en stund,
jag var lycklig en natt.
Nu är du hennes igen,
hon är din dyrbara skatt.
Att se dig gör så ont
och jag måste se dig varje dag.
Hela tiden önskade jag
att hon vore jag.
Leker du bara med mig
när du flirtar och ler?
Värmer det ditt ego
när jag lägger mig?
När jag tigger om mer.
Du kunde vara min kärlek,
jag var bara en lek.
Du hade aldrig något,
så jag kan inte ens kalla det svek.
Jag blundar, ber,
plötsligt står du bara där.
Du säger ta mig hårt,
nu och här.
I nästa sekund är du långt, långt borta.
Det är allt jag kan få,
små sekunder korta.
Fast du sårar är det om dig jag drömmer.
Du är min hemlighet
som jag för alltid gömmer.
Du vänder dig om,
vinkar, viskar förlåt.
Kvar i sanden står jag,
torkar sakta min gråt.
Om jag inte skyller mig själv,
vem ska jag då skylla på?
Önskar du vore här
fast du sårat mig så.
Om dikten: En dikt om en kärlek som man försöker glömma, men som ändå lever kvar någonstans inom en. Jag skrev den när jag tänkte tillbaka på känslor jag en gång upplevt, inte på det liv jag levde just då. Ibland stannar gamla känslor kvar som minnen, även när man är lycklig i nuet.
Dikten till flaskan
4 januari 2020
Du är som en stalker
som smyger sig på
Ofta har du stått där vid dörren
och bara bankat på
Ibland blev vi vänner
fast du bara smög dig in
Oftast blev jag bara arg
när du stannade fast jag skrek: försvinn
Ibland någon timme
ibland i flera dagar
Du var som en jägare
som aldrig slutar jaga
Du fångar ditt byte
du håller det fast
Du hånskrattar och säger
du får stå ditt kast
För du släppte in mig
i ditt eget hus
Det var jag som önskade
att leva i ditt rus
Men när jag ser mig i spegeln
ser jag att du är jag
du är som min mörka sida
den del av mig som är svag
Du finns överallt
fast jag försöker gömma mig
I Kvickly, på tanken
på jobbet, på banken
Hur fan slipper jag dig?
Nu vet jag bättre
nu när tiden fått stå still
Hur gärna jag än önskar
så vill du mig bara illa
Så du får tillhöra det förflutna
för jag vet vad jag behöver
I min värld finns ingen plats för dig
så fatta – vi är över
Nästa gång du står där
vid min dörr och bara bankar
ska jag komma ihåg
alla dessa tankar
På hur lilla jag
har funnit kärlek och ro
Jag är ledsen, min vän
men här kan du inte bo
Tyvärr kan vi inte säga adjö
Vi kan inte ses en sista gång
För jag vet att om det sker
blir vägen tillbaka för lång
Så jag besökte din grav igår
tror bara jag ville se hur du mår
Fast du är död
kan jag nästan se hur du ler
Du väntar på att återuppstå
och leta efter fler
Efter dem som tror
att de bara vill ha mer
Men inte mig
Inte igen
Du får banka på min dörr
men jag släpper aldrig in dig igen
Om dikten: När jag gick i terapi för min alkoholism fick vi som uppgift att skriva ett avskedsbrev till flaskan. Jag valde att skriva en dikt. Den har betytt mycket för mig. Jag läser den ibland för att konstatera att jag aldrig ska tillbaka till dit. Så tänker jag ofta på Sinnesrobönen: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, förstånd att inse skillnaden. Skönt att vara fri från detta!
12 oktober 2026
Jag går på rälsen där tågen slutat gå,
och undrar var den börjar, vart den leder då.
Snön ligger vit vid sidan av,
mina axlar är tunga av alla livets krav.
Vinden viskar om det som en gång var,
om alla drömmar som ännu finns kvar.
Jag ser små tussilago som tittar fram,
jag hör vinden som viskar någons namn.
Längs spåret står ett hus där ingen längre bor,
men i fönstret speglas himlen, så oändligt stor.
Det har börjat växa mossa på taket,
och brevlådans öppning har ramlat ner.
Jag undrar vem som bodde här en gång,
och om någon ännu minns deras sång.
Jag går vidare längs det förgångna tågets spår,
dras mot norr och undrar om det är där det står.
Där skymtar nya hus där åkern låg förut,
men rälsen fortsätter, som om den saknar slut.
Nu är det bara lera och sörja,
där några slutar ska andra börja.
Jag hör en fågel sjunga någonstans,
och känner solens värme ge mig ny balans.
Regnet har plötsligt slutat,
regnbågen tittar fram.
Det är väldigt vackert på något sätt,
så många fel och ändå lite rätt.
Det måste inte alltid bli sämre,
men det måste inte heller genast bli bra.
Jag går vidare, låter tiden ha sin gång,
och hör i fjärran en bortglömd sång.
Det var den som mamma sjöng när jag var liten.
Älskade mamma, nu är hon gammal och lite sliten.
Jag minns hennes röst,
hur trygg den fick mig att bli.
Önskar att jag kunde stanna tiden,
bara för en liten tid.
Men jag ilar vidare med raska steg,
har så mycket jag ska nå på min väg.
Rälsen slingrar sig bortom skog och äng,
och solen värmer marken där vintern nyss låg sträng.
Var finns alla barnen som lekte här förut?
Är det här den glömda tidens plats?
Kanske har de vuxit och lämnat allt bakom sig,
precis som jag en gång lämnade en del av mig.
Ibland önskar jag att jag kunde ta mig tillbaka,
till en tid när inga bekymmer fanns.
När den största oron var
att hinna hem innan det blev mörkt.
När världen var så liten
och ändå kändes stor,
och tryggheten fanns där hemma
hos mamma och pappa, där vi bor.
Den familj vi en gång var,
ja, det finns faktiskt inte så mycket kvar.
Men minnena lever i varje steg jag tar,
längs rälsen där spåren av vår barndom finns kvar.
Plötsligt tar järnvägen slut.
Jag stannar upp, ser mig omkring
och tittar upp.
Här slutar spåret, men inte min färd,
för framför mig väntar en helt annan värld.
Jag står stilla, men så tar jag sats,
hoppar och hittar en helt ny plats.
Bakom mig vilar allt som en gång var,
framför mig väntar dagar jag ännu har.
Det är så mycket jag inte vet,
men jag är klokare ändå.
Och jag tror att jag har det bättre nu
än den gången när vi var små.
Jag vänder mig om och ser hur långt jag gått,
och tänker på allt jag förlorat och fått.
Tittar ner i min medhavda korg.
Så mycket kärlek och en hel del sorg.
Jag bär den med mig vart än vägen går,
med allt som har läkt
och allt som lämnat sår.
Fotspår.
Om dikten: Jag gick på en räls, med någon jag tycker om en räls där tågen slutat gå. Brevid låg en djurkyrkogård, vi försökte hitta en gammal stig som inte fanns längre men hade funnits där en annan gång när han gått där. Det regnade lite men så kom solen och regnbågen. Det skapade senare denna dikt och sång.
Maj 1995
Du är jag
Med din vackra, svävande, världsvana kropp
får du all världens män att titta upp.
Ditt gyllne långa vackra hår
är lika vackert som dina smäckra lår.
Du är intellektuell, rolig, kvick och smart.
Allt hos dig är bättre än underbart.
Du har oerhört vackra läppar,
ljuv och sensuell röst.
Jag vill drunkna i dina ögon,
somna mellan dina bröst.
Man vill vaggas i ditt sköte,
somna i din famn.
I var mans tanke finns ditt vackra namn.
Du är lik sommarnatten, skön och sval.
Jag älskar hela dig,
du är mitt kvinnoideal.
Du vackra, sköna, underbara.
Jag älskar mig som jag vill vara.
Om dikten: Osäker på mig själv
